Ångest framför skärmen

Mikael tror att jag har utvecklat ett betingat beteende.Jag tror att han kan ha rätt.
Pavlovs hundar började ju dregla när dom hörde en klocka. Jag börjar svettas, blir yr och mår illa så fort jag kommer in i ett rum med många datorer.

Jag vet inte riktigt varför, men jag blir otroligt stressad när jag sätter mig framför skärmen så här bland massa andra i ett rum. Och lokalerna: varma, mörka och helt utan syre. Som gjort för att utveckla fobier.

Idag har jag trots detta sökt mig till ett av de många intenet-caféer som finns här i staden. Vårt favoritställe på Mc´Curtainstreet. Det är ett bra ställe, ganska lugnt, och inte lika trångt som vissa skräckexempel.

Ja, ni har väl kanske förstått av Mikaels raportering, och bristen på ljublande inlägg här på bloggen att jag fortfarande är arbetslös. Verkar helt omöjligt att få något att riva tag i, ingen verkar vilja utnyttja min brinnade iver att få göra någon nytta.Dom vet inte vad dom går miste om.

Som Svensk, student, som bara vill jobba under sommarmånaderna så verkar man inte vara så het på arbetsmarknaden. Iallafall inte den arbetsmarknad som vi rör oss inom nu. Dom flesta arbetsgivare verkar inse att man kommer att lessna på jobbet ganska snart, och att man egentligen bara är ute efter att träffa folk och prova på det irländska arbetslivet. Att anställa en polack som kommer att jobba tills han stupar, och verkligen, verkligen behöver pengarna är ju en så mycket bättre affär för dem.

Man är överkvalificerad för att städa eller plocka glas, men har för lite erfarenhet för att få stå i baren, eller i receptionen.

Lägger inte ner så mycket tid på sökandet för tillfället. Händer det något så händer det något... Min CV borde ju finnas på en hel del ställen vi det här laget.
Sen är det ju Apple som jag fortfarande hoppas på. Det kommer ju att bli något, frågan är väl bara om det blir före eller efter jag redan har åkt tillbaka till Sverige.
Försöker att njuta av ledigheten nu, åkte ju inte hit bara för att söka jobb.

Huset på Holly Hill är nu nästan helt fyllt. Det är jag och Mikael, Brandon:killen som Mikael skrev om, Margret: en tjej från Polen, Emer: en irländsk sjuksköterskestudent och en lettisk tjej( som ingen av oss har träffat, mer om detta en annan gång)
Trevligt med lite folk! Känner mig inte alls lika ensam längre.

Det var allt från mig för den här gången. Ska ta mig ut i solskenet igen. Fantastiskt väder här idag, det växlar snabbt som sagt.

Hoppas att ni har det lika bra där hemma som vi har det här. Tack för era kommentarer, jätteroligt att ni orkar ta er tid och läsa. Känns tryggt på nåt vis, att veta vad man har hemma i Sverige.

På återseende

Ida