Ny blogg!

Du har kommit fel. Här är min nya blogg:

http://trivialia.blogspot.com/


Väl mött!

Fin.

Det är över mina vänner, det är över. Känner mig ambivalent och tom. Vad gör jag nu?

Sista tentan hade kunnat gå mycket bättre. Hade otur med valet av frågor. Men jag orkar inte tänka på det nu. Ny ska jag hem och göra tvåhundra pappersflygplan av alla mina noteringar, och sen aldrig mer tänka på det här. För det är väl så man gör som student?
Eftermiddagstenta är avskyvärt.

Jag vet inte om han driver med mig, men Jesper säger att jag har en restuppgift som väntar på mig därhemma, "Didaktik - vad betyder det för dig?" Jag klarar det inte. Allvarligt. Jag pallar inte. Inte en gång till. Jag har ju skrivit den uppsatsen nio gånger redan. Fem på svenska, tre på engelska, och om jag inte minns fel skrev jag en på esperanto när jag gick i åttan.
Det kan inte vara sant.
Plötsligt överväger jag att stanna.

Det är blir sista inlägget. Den irländska kupan ska tömmas och städas. Den finns inte längre. Med den dör bloggen. Speciellt när rucklet vi ska flytta till nu saknar Internet. Men det är bara bra, intalar jag mig själv. Varker Internet eller telefon, och bara SVT, det blir bra det.
Får för mig att det var en massa saker jag glömde att skriva.
Ida och jag satt och skrev en massa små listor om Irland när hon var här. De blev aldrig tryckta. Sparar dem till memoarerna. Kapitlet om den här tiden ska heta: En kopp kaffe vid motorvärmaren, eller något bättre. Har ingen fantasi just nu.

Konstigt det här med bloggande. Det betyder ju ingenting, intalar man sig själv, man gör det bara för att det är kul - vilket förstås är sant, men nog betyder det lite mer. På annandagen kom en gammal vän(som alltid är så snäll och fin) fram till mig och sa att hon alltid läste min blogg innan hon gick ut och läxade upp sina elever. Sedan gav hon mig en kram. Det gjorde mig så glad och varm att jag nästan blev gråtfärdig.
Så alla som visat någon slags uppskattning: tack!
(Jag vill att ni känner samma sak när ni läser det här, som ni känner när ni ser sista avsnittet av Spin City med Michael J. Fox i huvudrollen. När han i sin taniga parkinsonssjuka kropp springer runt i en alldeles för stor collegejacka och kramar alla gråtande medspelare, till tonerna av "Glory Days" med Springsteen. Själv försöker han hålla sig stark. Men hans sorg lyser igenom.)

Jag kan inte sluta utan ett något uttjatat citat. Jag väljer detta, som går att återfinna i en av böckerna vi läst under hösten, The Europeans av Henry James:

“I don’t think it’s what one does or one doesn’t do that promotes enjoyment, it is the general way of looking at life.”

Okej, vad mer...en bekännelse kanske. Något ni kanske redan märkt. Jag har inte alls varit konsekvent vad det gäller kursivering eller hartassar(vad är den korrekta termen?). Är inte helt säker när man använder vilket. Titlar och sånt; böcker, filmer, låtar, album, TV-program. Det har varit lite hipp som happ(vad kom det uttrycket ifrån?) med det. Men lovar att kolla upp det så fort jag kan. Ber om ursäkt till den ofantliga mängden läsare som stört sig på det.

Nu får det vara nog.
Dagens låt: "Bobby Jean".
Nästa gång ni hör från mig, ser ni mig också.
Kom och hälsa på på storgatan!

Hey, you've been great, I'll see you in the cafeteria!

"I have measured out my life with coffee spoons..."

Nu är jag duktigt less på det här. Jag går alltid ner på biblioteket efter frukost, för det känns så drygt och sitta kvar hemma. När jag kommer ner hit tar det lätt en och en halv timme innan jag sätter igång med studierna. Den tiden ökar varje dag. I början kanske det bara var tjugo minuter. Jag rannsakar tamefan Internet. Allt är intressant! Problemet är att när jag väl börjar plugga känner jag mig hungrig och går hem på lunch. Efter lunch tar det lika lång tid att komma igång igen. Plötsligt är klockan 1700 och jag har pluggat en kvart. Men då jäklar, då sätter jag igång!
Idag ska jag försöka jämföra T.S Eliots "The Love Song of J. Alfred Prufrock" med Walt Whitmans "Song Of Myself". Det är uppenbart olika, men jag ska nog kunna hitta en del likheter också. Det är ganska kul ändå, när man väl kommer igång. Tentan kommer bestå av tre mindre uppsatser efter "compare and contrast"-modellen, och vi får förbereda ämne och författare, litegrann. Alltså inte ta med oss något; bara i skallen. Frågarna är förhoppningsvis ganska öppna.

Om jag inte minns helt fel så drömde jag om Mattias Öhlund inatt. Hockeyspelaren alltså. Det var absolut ingen homoerotisk dröm. Jag läste en intervju om honom(i drömmen alltså)där han sa att han definitivt skulle avsluta sin karriär i Luleå. Vad jag kan minnas har jag inte läst den intervjun under vaket tillstånd, så det måste varit en dröm. En väldigt ödmjuk dröm, för det är ju inte alltför otroligt att det verkligen finns en sådan intervju någonstans.
Hur kan man drömma om en person man aldrig tänker på?

Stephen pluggar natt och dag. Han sitter vid matbordet och räknar matte(eller något mer komplicerat)när jag tar min nattmacka, och när jag äter frukost. Han är helt strålad. Helt vit i ansiktet, förutom en blå insjö under varje öga, och är hög på Nescafé. Han säger "man" och "like" dubbelt så många gånger nu. Jag förstår inte riktigt den irländska modellen: fylla och fest 12 veckor, frenetiskt plugg i 2 veckor.

Under slutet av sjuttiotalet skrev Bruce Springsteen en låt som handlade om hans syster och hennes kille. Den fick namnet ”The River”. River på svenska betyder flod, eller större å. Många bäckar små gör en stor å, brukar man säga. Beck kallar sig en artist från Los Angeles. Han är kanske mest känd för kioskvältaren ”Loser”. 1996 var Umeåbandet Komeda förband till denne Beck under ett par spelningar i Europa. Pianisten i Komeda heter Marcus Holmberg och bor i en lägenhet i ett gammalt K-märkt hus på storgatan, Väst på stan, i Umeå. Tills den 26 januari, då flyttar Ida och jag in där istället. Bara så ni vet det.

Whitman celebrates America's diversity, while Eliot condemns its predictability. Den meningen måste jag memorera, och kunna backa upp.

Okej, nu börjar jag bli hungrig.

Jerry Williams måste rubinifieras

Johnny Cash var inte särskilt cool under 80-talet. Han hade kommit och gått från rampljuset; gjort ett par gospelskivor, tagit flertalet överdoser, nästan dödat sig själv genom allehanda idiotiska påhitt, spelat Jesus i en film ingen såg, och så vidare. När nittiotalet kom trodde alla att han sakta skulle tyna bort på någon ranch i Texas. Han hade gjort sitt.
Så fel de fick. 1995 klev Rick Rubin in i bilden, chef för skivbolaget American Recordings, som dittills mest sysslat med tung hiphop och rock. Han såg potential i countrygamlingen. Han såg en ny publik. Han såg coolheten. Han kanske till och med såg en smörig Hollywoodrulle och Oscarsnomineringar. Så han släpade in Cash i en studio, satt han på en stol, och bad han sjunga ett par covers av bl.a. Cohen, Waits, och Kristofferson. Resten är historia. Cash gick från avdankad gamling till hipp legend. Cash var plötsligt inne. Han var het. Hans musik flyttades från countrykanalen till MTV och VH1. Det gamla blev det nya svarta - bokstavligen talat. De riktigt tuffa indieskallarna började digga The Man in Black.
Som tack till sitt gamla skivbolag för att de dumpat honom, skickade han dem denna hälsning:

Jag tror att vi kan göra samma sak med Jerry Williams. Han kan nog aldrig bli lika cool som Cash, men jag tror han har potentialen för en riktig revival. Kanske har det redan börjat, lyssna bara på "Falling in Love (with Christmas Time)". Moneybrother har gett honom en första knuff in i Sveriges pop- och rockelit. Karln måste ju vara trött på Börsen, Gröna Lund, julshower och alla annan skit hit och dit.
Sveriges Rick Rubin är Jari Haapalainen. Är det någon som kan göra Jerry Williams rätt och riktig är det han. In i studion; Jari bakom mixerbordet; fixa lite sjyssta gästartister typ: Matti Alkberg, Marit Bergman, Plura Jonsson(med brorsan Carla på sologitarr), Peps Persson, är de riktigt modiga kan de ta med Christer Sjögren också(jo! Görs det rätt kan det bli bra, karln kan ju sjunga, det är det ingen tvivel om.), Anna Ternheim, Andreas Mattson, självklart betalar Anders Wendin tillbaka, och så vidare; ett personligt reportage av Lennart Persson i Sonic; några goda ord i Virtanens blogg och Strages spalt, och pang, saken är biff! Jerry är cool.
Givetvis kommer de att sjunga på svenska. Ovant för Williams, men desto mer spännande för publiken.
Vad ska han då spela in för låtar? Mnjaa, någon gammal proggdänga känns inte alltför avlägset. Förslagsvis tillsammans med Alkberg då de delar samma politiska övertygelse. Någon gammal Afzeliuslåt kanske, någon obskyr punklåt i lugnare tempo, kanske någon Wieheöversatt Dylanklassiker, man kan fortsätta länge och spekulera och hoppas.

Till er som nu tycker att det är en förbannat dålig idé, ni kanske är samma personer som skulle skrattat åt Rick Rubin 1994.
Till er som redan tycker att Jerry Williams är cool(min far och mor till exempel), så kan jag inte annat än hålla med. Han är cool, men han kan bli ännu coolare. Cool på ett annat sätt.
Till er som säger att det där har redan gjorts, den där rubinifieringen, med Totta Näslund och hans skivor Totta 1-8, från 1995 till 2005. Kan jag bara säga att jo det stämmer, och det kan göras igen!

Ett fönster till min själ.

Så ser den ut, min själ, efter en veckas konstanta studier. Utan kärlek och värme. Utan skratt och riktig vänskap. Utan rödvin, god mat, och kaffe med kaka. Utan min fåtölj och böcker jag själv valt att läsa.

Men nu är det bara en tenta kvar. Kom nyss ifrån den som jag på förhand trodde skulle vara värst. Som vanligt känner jag mig självsäker som en gangstarappare. Farligt. Ring mig inatt, då gråter jag. Nej då! Det här gick bra. Det är ingen mening att få några kval. Done and done!

Igår såg jag en biljakt. Det var tufft. TUFFT! Blev nästan överkörd av en svart bil när jag gick hem. Några sekunder senare kom en till, en civilpolisbil, och körde lika fort. Jag följde dem med blicken och bara väntade in kraschen. Men de klarade kurvan och försvann. Sedan kom en civilbil till och två vanliga. Ett jävla påbud. Tufft! För en sekund önskade jag att jag var polis, i synnerhet biljaktsexpert. Inte för att skryta, men jag tror jag skulle vara en jäkel på jaga i bil. Det känns bara så. Det är något extra coolt med civilbilar. De innehar en kraftfull mystik. Som en vanlig bil, men ändå inte. Som K.I.T.T. i Knight Rider.

Nu ska jag åka ner på staden för en sista gång. Handla lite mat och en flaska rödvin. Jo, ikväll blir det vin. Det hör ju ihop med att plugga litteratur. Inte sant?

Samma jeans

Har haft samma jeans i fyra dagar nu. Så ganska självklart är dagens låt: The View - Same Jeans. När jag gick i fyran kunde jag ha samma jeans i en termin. Men det är andra krav nu. Ett högre variationskrav. Och klädkravets epicentrum är samhällsvetarhuset i Umeå. Där ska man gärna byta jeans tre gånger om dagen. Och alla ska vara lika snygga och modeenliga. Här spelar det ingen roll. Här bär ju alla gympabyxor från morgon till kväll oavsett vad de gör. Då har det knappast någon betydelse att jag har mina gubbaktiga blåjeans i en vecka.

I två dagar har jag levt som en riktig student. Eller som jag inbillar mig många lever innan en tenta. Jag vet ju inte. Jag är ju van att driva runt på allehanda gruppdiskussioner och pseudointellektuella seminarium och snacka lite skit och sedan gå hem och läsa en bok, om man vill. Men nu lever jag sånt där känslolöst och blekt pluggliv: åtta timmar studier, två timmar Kanal 5. Igår såg jag CSI, i förrgår Desperate Housewifes. Jag är orolig. Mina egna tankar raderas sakta. Jag blir instutionaliserad och kulturellt depriverad. (Min rädsla försöks desperat strykas över av det onödiga bruket av komplicerade ord som kanske inte ens finns.) Jag vill hem till Kobra och lärarutbildningen!
Och nu börjar en ny dag. Vi ses i slutet av tunneln.

Jag är svag

Jag skriver det här i terapeutiskt syfte.
Konstigt hur man fungerar; hur löjlig människan är. Iallafall jag. Under hela dagen var jag nöjd med tentan. Den var avklarad och jag kunde gå vidare. Det gick till och med bra tyckte jag, och jag var nöjd med mig själv. Tills man ska sova. Man är inte trött nog att somna på en gång, och istället börjar tanken vandra. Jag hade till och med somnat, då dörren small till av den kraftiga vinden ute, och jag spratt upp, klarvaken. Hade det verkligen gått så bra på tentan? Njaee. Man börjar fundera. Varför valde jag inte att svara på den frågan istället?(man fick välja tre av sex) Den kunde jag mycket bättre. I huvudet går man sakta igenom det man skrev, och det man inte skrev - det man borde skrivit. Fan! Hur kunde jag missa det. Man börjar räkna poäng. Trots att man drar ifrån överdrivet mycket, och med det resultatet ändå klarar gränsen, lyckas man inte övertala sig själv. Inte då, inte när man ligger där i mörkret med atlantvinden vinandes runt husknuten. Då segrar alltid det negativa tankarna. Vid det här laget går tvivlet över till säkerhet; jag klarade inte tentan. Jag kuggade på den lättaste. Man målar upp skräckscenariot: läsa om kursen, CSN kräver tillbaka studielånet, Ida lämnar mig för jag är en idiot(okej, det tänkte jag inte. Men nästan). Jag försöker tänka framåt - en månad, vad betyder detta då? Det fungerar inte. Eftersom problemet fortfarande finns kvar, om jag kuggat, som jag nu vet att jag gjort. Allt är förstört. Det kommer inte gå en dag då jag inte grubblar över detta, ångrar mig, förbannar min dumhet, tror man. Nu sätter jag mig upp på sängkanten, tänder lyset och börjar tala med mig själv. En hög, yttre röst som desperat försöker intala den tysta, inre, rösten att man visst klarade provet. Hur kan du tro något annat? Du svarade ju på allt, råkade bara missa att exemplifiera vad ett fonem är. Men den inre rösten är alltid starkare. "Okay brain," säger man, "kan du inte bara vara tyst och somna." Det går inte. Jag slår på radion. Läser lite. Äter en banan. Kollar igenom bilderna på kameran. Inget fungerar. Tänk om jag kuggar alla tentorna, kommer jag ens bli insläppt i Sverige då? Kanske står de där på Arlanda med provresultaten; "nej tyvärr, nya regler, vi tar inte in fler puckon i vårt land, det är redan för många." Man har ont i magen, huvudet pumpar, och det spritter i benen. Känns som växtvärk, men är ren och pur ångest och förtvivlan.
Tillslut somnade jag. Jag vet inte hur. Tror det var tack vare radion. Allt jag tänkte på kopplade jag ihop med mitt misslyckande, så det enda jag kunde göra var att lyssna på radioröstens ord, varenda ett, och inte tänka på något annat. Då försvann jag tillslut in i en sömnlik dvala.

När man vaknar mår man lite bättre. Man ser allt lite klarare på morgonen. Problemen är inte så allvarliga. Även om de finns där.
Nu när jag skrivit ner det ser jag det som passerat. Ty även om det gick åt skogen, kan jag inget göra förrän resultaten droppar in. Och det är långt dit.